Att vara, eller inte vara, det är frågan.

Jag tror att jag har bestämt mig för att börja bara vara. Helt kravlöst. Väldigt ofta ligger mitt fokus på att göra saker, resa, äta, plugga, jobba, prestera. Jag har inga problem med att prestera, det är ju inte så att jag presterar särskilt dåligt och måste fokusera på att höja mig. Istället är jag ganska dålig på att bara vara utan att ens råka prestera. Att inte göra något alls. “Hoppsan, jag målade visst en sovalkov” eller “Åh, jag har läst ut en bok!”. Duktiga lilla jag, crap!

Det är klart att det är bra att jag gör saker. Men när jag värdesätter mig själv efter vad jag gör, istället för vem jag är, då kan det vara bra att stanna upp en stund. Tänka igenom varför jag lever som jag lever. Är det alltid för min skull som jag jagar prestationer? Vad ger de mig egentligen?

Vadan detta? Jo, jag par precis läst ut Supernova av Marika King. Det står mycket klokt i den boken, kanske framför allt i slutet. Bland annat just det faktum att vi alltid är så fokuserade på att göra saker i vår kultur. Att det inte riktigt är okej att bara vara.

Huvudkaraktären är så lik mig att det nästan är läskigt ibland. Och även om Marika Kings debutroman kanske inte är det bästa jag läst ur ett “litterärt” perspektiv, så ger den här boken mig så mycket mer än bara läsningen i sig. Det handlar inte om “bara en bok”. Jag får nya perspektiv på livet i varenda stycke, jag får tänka till på hur jag väljer att leva mitt liv. Jag hittar sidor hos mig själv som jag inte ens visste fanns där.

Kanske har jag också haft fördel av att bolla delar av boken med Johanna. Att vi tillsammans kunnat fundera och diskutera över varför man känner som man känner och tänker som man tänker. Varför jag ibland får för mig att jag vill söka det där konsultjobbet på Mc Kinsey bara för att jag kan. Eller varför jag tänker att jag vill ta en annan väg? Det är skönt att ha någon som förstår när man grubblar, som själv har grubblat.

Johanna har skrivit en jättebra reflektion hur hon reagerade när hon läste Supernova, du kan läsa den på Bokhora. De har dock haft en liten recensionsbattle, de två donnorna (King och Ögren), med olika perspektiv. Jag tycker att båda har rätt, båda lär mig något. Och jag menar, för alla de tjejer som inte har lyxen att ha Johanna som chef så behövs om möjligt Marikas bok ännu mer. De har ju ingen bild alls av vad det kan handla om, arbetslivet, och hur man kan förhålla sig till prestationer och förväntningar.

Ibland kan jag nästan tänka att Johanna har lite låga förväntningar på mig för att hon vet att jag är som hon, vet att jag presterar ändå. Eller för att hon inte vågar ställa högre krav, jag vet inte. Medan Marika King (som jobbade på Mc Kinsey) var fastlåst i en organisation som till stor del hade taktiken att pressa ur varenda liten droppe ur de anställda, och där de som inte pallade trycket sållade bort sig själva. Kanske är det den stora skillnaden. Samtidigt tror jag inte att jag skulle prestera särskilt bra på lång sikt under den pressen.

Men jag inser hur som helst att jag inte visste på långa vägar så mycket om mig själv i januari, när jag började på WKY, som jag gör idag. Det  är inte bara jobbet som har fått mig att tänka till såklart, utan livet i stort. Ibland måste vi fundera lite på vilka vi. Jag tror fortfarande inte riktigt att jag vet, men jag tror att jag är en god bit på väg.

Att läsa böcker som Supernova och att ha personer runt omkring att prata med. Det är väldigt värt.