Jag har inte riktigt återuppstått sen den här blackouten. Istället har jag passat på att trycka in en del andra smällar den här veckan, det är bättre att ta allt på en gång tänkte jag. Och igår slog jag på stort genom att trilla på isen två gånger under vårt långpass runt Stockholm. Nu har jag en blåsvart höft, ett uppslaget knä och sträckningar i både ryggen och knäts baksida. Så kan det gå när det framstår som en bra idé att springa RUNT Stockholm.
Jag sprang visserligen bara 33 kilometer, vilket kan jämföras med de andras 48. Men jag fick runda hela Kungsholmen, Vasastan, vi sprang norrut mot Ropsten och sedan tillbaks längs djurgårdskanten hela vägen in till Skansen. Där klev jag av.
Förutsättningarna under det här långpasset var inte riktigt som de brukar. På flera ställen var det isgata ofta i kombination med upp- eller nedförsbacke. Jag hade inga broddar på mig och det resulterade alltså i två rejäla vurpor, trots att jag var försiktig. Min första vurpa kom redan efter sju kilometer och dem andra runt 16 kilometer, det gör att jag fick springa ganska långt med rejält ont i kroppen. Jag visste att det inte var någon fara för allvarligare skada, jag var bara mörbultad, men det känns ju i kroppen så klart.
Men det fina med att springa i grupp är att det alltid finns folk som peppar och hjälper till när det blir jobbigt. Igår var vi 50 personer som sprang och jag hade bara träffat tre av innan, ändå fick jag draghjälp av en tidigare okänd man längs Djurgården när jag var som allra tröttast och hade som allra ondast.
Nu är jag stolt över att jag fixade mitt mål trots motgångar. Jag har lite svårt att gå, sova och äta. Att vända sig i sängen är omöjligt eftersom jag då behöver både använda både ryggen, höften och knäleden. Men det är ju ett lyxproblem som jag gärna har efter att ha sprungit drygt 3 mil. Idag är det mest jobbigt att tänka på att jag måste jogga igång den här ömma kroppen snart, idag eller i morgon, för att stretcha ut och bli av med slagg. DET kommer inte vara mysigt.
Oavsett om det är löpning eller livet som ligger bakom att något gör ont så brukar jag försöka bota det på ungefär samma sätt. Se över vad som kan göra det bättre på lång sikt. Genomföra det även om det gör ont som fan.
Men visst, helst skulle jag bara vilja stanna inne, skratta, spela tv-spel och äta pasta ur kastrullen. Ställer du upp?