Du är som stenen i min högra känga. Jag försöker skaka dig till rätta i hålfoten där du inte skaver så värst, men varje gång jag byter riktning så börjar det skava igen.

Jag orkar inte stanna till och plocka ut dig, det förstår du väl. Då måste jag knyta upp, ta av och vända upp och ner. Samtidigt ska jag stå på ett ben i snöslasket och riskera att jag sätter strumpan i den våta bruna snön.

Du får helt enkelt ligga kvar där och skava. Det är enklast så.

När du står där med bara ben och armarna längs sidorna, oförberedd och observerande, då är det som att orden inte träffar. Samtidigt vaknar du upp blåslagen varje morgon och undrar vad fan som hände. För inte kan väl han, som är så fin att titta på när ingen ser, ha varit den som lämnat spåren?

Och hur många gånger ska personer som älskar dig behöva säga, att du ska ge upp den där idioten, innan du förstår? För han har ju hål i huvudet, alla andra ser det så tydligt, men ingen kan få dig att ändra bilden av personen du trodde dig känna så väl.

Du har slutat berätta att ni fortfarande ses eftersom alla andras åsikter för länge sedan runnit över. De säger ändå bara att du är för bra för honom, och det vet du ju att du är, egentligen. Men det spelar ingen roll, när det enda du vill är att känna att du lever, och varje gång han behandlar dig som luft så blåser vinden rakt igenom din bröstkorg och känslan är nästan skön om du blundar hårt.

Det är lite som att klättra upp för ett berg utan utsikt. Den enda poängen är att nå toppen och just då spelar det ingen roll att du måste plåstra om alla skavsår när du kommer hem. När kampen inuti gör mindre ont än tystnaden på ett övergivet slagfält.

Destruktiv dekadens.

Ändå vet du att du aldrig skulle låta någon behandla dina vänner som du behandlar dig själv. Du vet att det vanligtvis är du som vill att någon annan ska förstå att hon ska ge upp den där idioten, för att hon är för bra för honom. Och du vet att hon vet att det är så.

Jag tänkte att ni kanske vill följa med på min Berghs-resa? Ni kan få se lite bilder här och där under det här året om ni vill?

Vår första uppgift är att ta porträtt. Här är tre bilder jag tog idag, ingen av dem är porträttet jag ska visa upp och få kritik på, det får ni se när det är klart, men ändå tre bilder jag trivs med. Och jag känner att det ju är första uppgiften, det kan bara bli bättre.

Jag tittade på en dokumentär hos SVT i torsdags. Eller nej, nu ljuger jag. Jag tittade på de första 10 minuterna av en 75 minuter lång dokumentär, sen stod jag inte ut längre.

Dokumentären heter Girl Model och handlar om hur en amerikansk modellscout åker runt på den ryska landsbygden och letar modeller för den japanska marknaden. 13 år gamla flickor, som inte kan ett ord engelska, utnyttjas av en branch som har hål i huvudet.

Du borde verkligen se den här dokumentären. Den ligger ute på SVT Play till den 8 mars och du kan titta här.

Och ja, jag ska försöka se hela, men det här ämnet gör så fruktansvärt ont i mig.

 ”Vad gör du nu för tiden?”. Jag tänker att jag ju inte behöver berätta riktigt; vad jag gör och så, var jag bor eller vad jag jobbar med. Jag skulle ju kunna säga att jag pluggar lite, att jag tänkte försöka ta ut en examen någon gång, att jag jobbar med kommunikation men inte vet vad jag vill göra sen. Eller så berättar jag hur lyckad jag är; roliga projekt jag jobbar med och fräcka kunder jag har. Jag kanske till och med kan vinkla det lite till min fördel, jag kommer ju inte träffa henne igen, eller?

Vi har inte setts sedan maj 2009 och nu står hon sju meter ifrån mig vid Gallerians huvudingång. I maj för snart fyra år sedan bestämde jag mig för att hoppa av den där jävla Handelshögskolan och lämna ett oavslutat liv i Göteborg. Jag tänkte inte  så mycket mer på det då. Jag visste att jag skulle bli bortglömd och förlåten, att det inte skulle spela någon roll i någon annans liv huruvida jag var kvar eller inte. Och jag ville ju inte vara kvar, så egentligen var beslutet ganska enkelt.

Jag har kontakt med några få, de allra bästa, men mina “vanliga” kursare har jag knappt på Facebook. Men nu stod hon alltså där, hon som var “den snygga tjejen” i vår klass och vi var vänner då, typ. Jag var visserligen aldrig en av “de snygga tjejerna” och jag har inte för avsikt att vara en av dem framöver heller faktiskt. Jag tror inte att jag bryr mig tillräckligt mycket, men det gör mig inte ett dugg. Men visst, jag hade bara nästan lika hög status som de hade.

Min hjärna började direkt formulera ett svar på frågan om vad jag gör nu för tiden. Den kommer alltid förr eller senare när du träffar någon du inte träffat på länge och det kan ju vara bra att ha något klokt att säga då.

Men så tänkte jag: Jag vill inte berätta. Jag vill inte säga att jag trivs, att jag har väldigt roligt jobb och en finfin lägenhet. Jag vill inte säga någonting om vem jag är i dag. Varför behöver hon veta det?

Att förminska sig själv är så fruktansvärt praktiskt i de här situationerna. Det är helt enkelt lite lättare att vara en sämre person än du egentligen är; du skapar inte mindervärdeskomplex hos någon annan, hotbilden försvinner. Och jag hoppas verkligen att hon är lycklig och trivs, att hon inte bara säger det för att det låter bra. Samtidigt vill jag inte vara en person som förminskar mig själv, jag vill inte nedvärdera vem jag är.

Så jag drog ner mössan över öronen, hoppades att hon inte såg mig, och gick åt andra hållet.

Det har börjat dyka upp flera grupper på Facebook som delar utmärkelser som “Veckans Lammkött” på olika gymnasieskolor runt om i landet. Här kan du exempelvis se hur det ser ut hos Östra Real, gruppen har nästan 800 fans. Gruppen på Östra Real med nästan 800 fans är borttagen eller hemlig. Men det finns andra liknande grupper där tjejer, som ofta läser första året på gymnasiet, får en stund i rampljuset för att de är snygga.

Det är inget nytt. 2007 dök bloggen Osynliga Handels upp och skrev Gossip Girl-inspirerade inlägg om livet på Handelshögskolan i Stockholm. Jag tror inte att det var den enda bloggen av det här slaget.

I media pratas det nu mycket om att tjejerna i de här Facebookgrupperna är ett uttryck för objektifierad kvinnosyn och jag tänker inte argumentera emot. Men det jag känner att jag ändå vill att vi ska fundera på vem det är som ligger bakom det, och varför. Jag skulle nämligen inte bli helt förvånad om det är tjejerna själva, de snygga tjejerna, som valt att skapa en möjlighet att höja sin egen status.

Vi hade tjejer i mitt fotbollslag som skrev inlägg om hur snygga de själva var i vår lagsidas “gästbok”. De låtsades vara någon annan så klart, och vi andra köpte det rakt av. Det är nog bara för att jag är tränardotter som jag vet vad som egentligen pågick. Men när även den allra snyggaste tjejen i vårt lag, alla andras ideal, fick för sig att hon behövde höja sin egen status genom att låtsas vara någon annan, så kanske vi kan konstatera att det här är komplext, okej?

Jag har tränat hundratals av tonårstjejer i både innebandy, fotboll och tennis. Allt från flera dagar i veckan under lång tid, till extremt intensivt under kortare perioder. Tonårstjejer är mitt element, jag älskar dem och deras inte alltid helt självklara världsbilder. Världsbilder som är så otroligt viktiga att ifrågasätta och förändra.

Min gymnasietid ägde rum före Facebook. Jag gick med tidigt 2007 och den våren sjöng jag om studentens lyckliga dagar på ett lastbilsflak som turnerade runt staden. Det är också samma vår som jag sprang två mil om dagen, tappade 18 kg på åtta veckor och tyckte att livet var rätt onödigt. Jag var en vilsen själ på gymnasiet, som så många andra, och jag tror inte att Facebook hade gjort något av det här bättre faktiskt. Men jag tror inte heller att Facebook är problemet i sig.

Självförtroende och status är extremt utseendebaserat i vårt samhälle i dag, inte minst på gymnasiet. Det kommer alltid dyka upp både drastiska och kreativa metoder för enskilda individer eller grupper att öka både status och självförtroende. De här Facebook-grupperna är ett uttryck för det, bloggar ett annat, snyggast.se ett tredje och innan dess fanns det troligtvis andra sätt att få bekräftelse.

Tjejers fokus, framför allt i tonåren, är ofta att få uppmärksamhet av andra tjejer snarare än att få uppmärksamhet från killar. Men den som får uppmärksamhet från killar får ofta även uppmärksamhet från andra tjejer vilket gör det hela väldigt komplext.

Facebookgrupperna ger en direkt och extremt svartvit bild av något som pågår runt oss hela tiden. Visst, det är bra att det uppmärksammas. Varje gång någon i mitt flöde gillar någon av de tjejer som Östra Real utsätt som “Veckans Lammkött” blir jag lite illamående.

Hur jag först upptäckte gruppen? Ett gammalt ex hade varit inne och kommenterat och det dök upp i mitt Facebook-flöde någon gång innan jul. Han är 5-6 år äldre än tjejerna som hängs ut och nej, han har inte gått på Östra Real. DET är obehagligt på riktigt, och det visar ju att han har en objektifierande kvinnosyn. Men samtidigt känner jag att vi kanske måste komma ihåg att det inte bara går att skylla på de individer som ser kvinnor som objekt när det många gånger faktiskt handlar om kvinnor som vill vara objekt.

Jag kan ärligt säga att om jag blivit utsedd till “Veckans Lammkött” på gymnasiet hade jag bara blivit glad, tills kommentarerna om att jag inte var värd det hade börjat dyka upp. Och det gör så klart väldigt ont i mig att inse att jag hade blivit glad, eftersom jag i dag inser hur kränkande det egentligen är. Men jag vet också att just då så var bekräftelse det enda som räknades och vi skapade alla våra egna möjligheter att få den.

Samtidigt tror jag nog inte att jag då på riktigt hade förstått vad det innebär att bli utsedd till “Veckans Lammkött”. Egentligen hade det ju handlat om att våra pappor gått in och gillat bilderna, eller den 60-årige manlige rektorn. Men allt som då hade bekräftat mitt utseende hade gjort mig glad.

Samtidigt så har jag, även om jag i dag framför allt får uppmärksamhet och bekräftelse för andra saker än mitt utseende, fortfarande en självkänsla som är extremt beroende av hur andra ser på mig. Just jag råkar leva i ett sammanhang där väldigt många i min omgivning slåss för jämställdhet och rättvisa och jag får hela tiden hjälp att se strukturer jag aldrig ens reflekterat över. Min 23-åriga hjärna har helt enkelt svårt att på egen hand upptäcka dem, ens när jag själv blir illa behandlad, och jag tror inte att jag är ensam om det.

Det är tyvärr få förunnat att ha en omgivning som bidrar på det här sättet och det är många gånger väldigt jobbigt att inse att de här strukturerna finns och styr både mina och andras beteenden mer eller mindre varje dag.

Men att säga att problemet i sig enbart handlar om en objektifierande kvinnosyn, det känns inte heller så konstruktivt. För är det här egentligen inte bara ytterligare ett bevis på att vi lever i ett samhälle där status och utseende blivit så viktigt att många gör nästan vad som helst för att få vara ett objekt för en stund. Där väldigt många också tycker att jämställdhet är så mycket mindre viktigt än den egna bekräftelsen. Eller?

Jag hade nog gärna haft jämställdhet på schemat redan på dagis faktiskt. Då hade kanske den där känslan av att det var fel på mig, som lekte Batman med killarna istället för att bygga pärlplattor, aldrig infunnit sig? Och vi hade aldrig retat Jocke som på lågstadiet tyckte att det var roligare att dansa än att bygga lego.

Och nej, jag var verkligen inte bättre än någon annan.

Ni vet de där dagarna när superkrafterna laddat ur och du har glömt sladden hemma? Då kan det vara fint att kunna peppa sig själv lite.

Bilderna på Instagram är ett himla fiffigt sätt att påminnas om alla de där fina sakerna vi gör i livet. Själv insåg jag ju att det ändå inte var allt för länge sedan som…

Ett. Jag var på Oh Land på Strand.

Två. Jag fyllde år och fick hembakad tårta.

Tre. Jag och Kattis lagade fantastiskt god Pesto-kyckling trots att ingen av oss egentligen kan laga mat…

Fyra. Emmy var här och hälsade på.

Fem. Jag fick lyxfrukost hemma hos Mamma

Sex. Jag barnvaktade Tor & Lisa.

Sju. Jag hängde med Malin och Clara och sjöng luciasånger i många stämmor.

Tänk va’, sju bra saker bara sådär! En helt vanlig tisdagskväll.

I morgon börjar mina tre konsumtionsfria månader; Februari, Mars, April. De senaste dagarna har jag desperat gått runt och funderat på om jag har allt jag behöver och kommit fram till att det har jag ju verkligen. Det enda jag är i behov av just nu är en tvättid och det är ganska lätt ordnat.

Men det är inte bara jag som har fått för mig att inte konsumera, även Nina Åkestam har tydligen konsumtionsfritt vilket är inspirerande. Just Nina är nämligen en nyupptäckt bloggfavorit, hon skriver mycket klokt. Att hon sedan besitter titeln kreatör gör henne inte direkt mindre intressant. Finns det någon finare titel? Jag tror inte det.

Själv skriver jag inte så mycket klokt känner jag, men det är okej ibland.

Ibland så bara nej nej nej, va’faan. Kanske lite jag orkar inte, det är kallt och mörkt, eller jag är för trött för att ens tänka tanken.

Det känns lite som att jag ska fira att den sista dagen av januari är här i morgon. Eller kanske inte, eftersom det tydligen ska bli rysskyla och minus sjutton grader i helgen. Jag är fascinerad av Ryssland, men klarar mig dock fint utan de där 17 minusgraderna som verkar komma med rysslandsinfluenserna.

Det har varit en himla konstig dag i dag. Allt har gått i ett och jag har sprungit från plats till plats och varit konstant lite sen. Måste kanske uppfinna en teleporteringstjänst ändå, tänker att det vore himla praktiskt att ha. Fast då skulle jag ju missa all den där träningen jag får av att springa mellan mina möten.

Alla dessa val!

Jag har inte bloggat på hela veckan. Istället har jag ägnat mig åt att göra Ipad-tidningar i Mag+, min nya favoritsysselsättning. Helt plötsligt kommer allt det där spretiga som jag är rätt bra på till sin rätt; ord, bild, grafisk design, html, att rita och pyssla ihop saker.

Jag har även sprungit ganska mycket och minglat lite. En bra vecka ändå alltså, trots att jag inte bloggat.