Jag försöker bli vän med mitt förflutna. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt, men ibland blir skillnaden så konkret. Som i går när jag lade upp bilder från 2004-2008 i olika album på Facebook och inser att det är snart åtta år sedan som tjejen i citrongul klänning var den enda som inte grät när vi gick ut nian.

Det är nästan obehagligt att inse att personen jag var då är ganska långt från personen jag är i dag, och hur fort det har gått. För samtidigt som jag inte är samma person så är det ju är precis samma hjärna som formulerar orden du läser just nu.

Jag tycker om vem jag är idag. De senaste 1,5 åren har gjort något med mig och även om jag inte riktigt vet vad det är, så blir ändå tydligt att det inte är samma jag som är jag. Det är lite som att jag inte levde då och sen helt plötsligt tryckte någon på play och snabbspolade fram hela livet. För allt har gått så sjukt fort att jag inte riktigt hängt med i svängarna. Och nu står jag här och tittar tillbaka och undrar vad fan som hände?

När jag tänker tillbaka på gymnasiet och inser hur jag försökte vara så lite i skolan som jag bara kunde. Jag bara orkade inte vara jag, och jag ville nog inte vara det heller egentligen. Jag hade bytt på sekunden med vem som helst, bara jag inte hade behövt vara hon den där hela dagarna.

Jag inser hur fruktansvärt mycket tid jag ägnade åt att eftersträva ett ideal. Och samtidigt, vis av erfarenhet, kan jag konstatera att det inte spelade någon roll hur drastiska metoder jag använde för att bli söt, cool och populär – det inträffade ändå aldrig.

Jag vet inte om det är så här för alla? Att skillnaden mellan då och nu är så skarp.

Men hon den där tjejen på bilderna, det är inte jag. Vi har så lite gemensamt, utöver ett delat DNA är det inte mycket. Får jag känna så?

Jag: Egentligen ska man bli glad när killar gillar en va? Jag måste sakna en gen.

Han: Jo, det bör tilltala ens ego. Och så skulle det ju liksom kunna motverka missuppfattningen om att alla är haters.

Mitt horoskop den här veckan säger: Nu bör romantiken vara på högvarv för dig, men du tycks inte så intresserad.

Och ja. Det här blogginlägget handlar, som så ofta nu för tiden, om relationer. Jag tycker helt enkelt inte om dem – vid blotta tanken får jag allergiska utslag och ont i magen. Singellivet är min bästa grej, jag har virat det dubbla varv runt handleden och håller krampaktigt fast.

Trots det är det inte första gången den här veckan som någon försöker få mig att förstå att män inte är farliga. De tycker att jag borde testa, att det vore nyttigt för mig. De säger att relationer är en bra grej, som inte alltid slutar med att ditt hjärta blir överkört av en traktor eller att du inte längre vågar svara i telefon.

I min värld har det nämligen blivit lite så. Killar som jag inte är intresserad av får för sig att jag vill ha dem (oftast räcker det att jag ler och pratar med dem för att den här slutsatsen ska dras) och börjar bete sig helt skumt. Samtidigt som perfektionisten i mig bestämt sig för att det inte finns några killar som duger, i alla fall under de stenar jag lyfter på. Det finns verkligen alltid något att störa sig på om du bara letar tillräckligt – jag lovar!

Varje gång en person med XY-kromosomuppsättning närmar sig klättrar perfektionisten helt enkelt upp på min högra axel. Den blänger på mannen sådär vasst som bara perfektionister kan och sedan ringar den in felen med tuschpenna fort som fan. Det här sker oavsett om han är lång, blyg, smart eller rolig. Att hitta fel på killar har blivit min grej.

Det är som om perfektionisten, istället för att rikta sina vassa kommentarer mot mig, har hittat en annan fiende. Männen som försöker få mig på fall med stil och charm blir helt enkelt sönderskjutna innan de ens kommit in närheten av vad som kan antas vara ett rimligt säkerhetsavstånd.

Och varje gång det här sker så får jag dåligt samvete, så klart. Jag tänker att jag kanske inte har rätt att vilja vara singel? Kanske sitter Gud och tittar ner på mig och suckar, kanske tänker han “om hon inte är nöjd snart blir hon utan”. Förlåt!

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Det roliga är samtidigt att vissa av mina killkompisar, som skrattar gott åt allt det jag berättar om killarna jag träffar, och kallar dem för freaks, inte vet om att de själva får exakt samma behandling i min hjärna några timmar senare.

Jag har liksom blivit extremt vass på att analysera fram bristerna hos männen i mitt liv. Kanske borde jag börja rita karikatyrer eller skriva krönikor om var och en. Det kan bli en bok. Fast samtidigt är det ju dumt att utmana sin karma tänker jag. De flesta är ju snälla och så.

Det är bara jag som virat singellivet några extra varv runt handleden och håller i hårt som fan.

Någon Googlade på “tjejer som inte ifrågasätter” och hamnade på min blogg. Jag kunde inte låta bli att tänka att den personen troligtvis blev lite besviken när den hittade just mig, för ifrågasättande är lite av min specialité. Sen funderade jag mer på vad som är jag, och kom fram till att det finns vissa saker som nog är ganska konstanta kring vem jag är, och det kan ju vara bra för folk som får för sig att lära känna mig att veta lite mer om vem jag är…

1. Jag kommer alltid att ifrågasätta. Någonstans i mitt DNA står det inskrivet att jag själv måste godkänna allt som påstås i min omvärld. Det handlar om allt från bästa glassort till livsbeslut och ganska ofta huruvida dina beslut och mina beslut inte riktigt är desamma.
2. Jag kommer aldrig bli en size 0. Glöm det på en gång, bara gör det. Mina 174 centimeter är helt enkelt inte särskilt mycket att hålla i om jag ska få på mig en klänning i storlek 28 (ungefär kanske 8-10 storlekar under vad jag har i dag) + att mat är gott.
3. Jag kommer inte alltid säga vad jag tycker, men: Jag kommer alltid ha en åsikt. För även om jag inte alltid basunerar ut min åsikt så kommer jag att ha den, och jag kommer dela med mig av den till de som förtjänar att få reda på vad jag egentligen tycker, och de som kan förvalta den informationen på ett bra sätt.
4. Jag kommer inte alltid ha rätt. Ganska ofta har jag fel faktiskt och det är okej. Jag tycker om mig ändå.
5. Jag kommer alltid vara beredd att ompröva min åsikt. Men då ska du inte trycka upp din åsikt i mitt ansikte, resonera med mig istället, jag lovar dig att jag kommer lyssna nästan jämt.
6. Jag aldrig ha ett välstädat skrivbord – eller hem. Det kommer bara inte hända, tyvärr. Det kallas för kreativt kaos.
7. Jag kommer alltid vara ganska ocool. Jag läser böcker, jag ritar, jag sjunger i kör. Jag drömmer om att skriva böcker och jag spelade fiol i mer än 10 år. Ja, jag åker hellre till vår slitna gula sommarstuga i Roslagen än till Båstad en tennisvecka. That’s me.
8. Jag kommer aldrig låta dig köra över mig. I alla fall inte i längden, tillslut ledsnar jag helt enkelt. To bad, huh? Eller bara helt självklart egentligen?
9. Jag kommer aldrig göra saker för att det är coolt. Alltså, varför ska vi betala fyra gånger så mycket för att åka till en viss grekisk ö eller äta på en viss restaurang, bara för att den råkar vara lite lite creddigare just nu? I just don’t get it? Jag kommer att lyssna på musik, äta mat, köpa kläder och kolla på tv-serier som jag gillar, oavsett vad du eller någon annan tycker om just det. Att vi sen lätt blir som vi umgås är en helt annan femma.
10. Jag kommer aldrig låta dig ta poäng på min bekostnad. Du får ta dina poäng på egen hand, på att vara bra, rolig och schysst, inte på att förminska vem jag är. Så låt mig, mitt liv, mina vänner och saker som jag gillar vara ifred. Det här är ju inte heller rocket science, men ändå så svårt för vissa.
11. Jag kommer alltid drömma om att göra något annat. Även när jag är helt sjukt nöjd med livet. Det ljuva livet lockar, gräset är alltid lite grönare och otåligheten i mig gnager alltid en smula.

Känner du mig? Vill du lägga till något? Lämna en kommentar!

Ibland kommer det små fina gester av förlåt. Det kanske inte är just ordet förlåt som formuleras av nakna läppar, det bokstaveras inte heller av snabba fingrar mot ett tangentbord eller med en penna mot ett papper. Ändå är det precis just det som sägs. Förlåt, jag var en idiot, jag har fattat det.

Sen är det inte så mycket mer med det liksom. Life goes on.

I dag är en stor dag. Jag har grubblat en hel del över det här på sista tiden och kommit fram till att det inte finns något annat jag kan gör än att inse för mig själv att det är så här det är. Jag vet att folk tycker om mig för den jag är, och även om vissa i min närhet kommer ha svårt att acceptera att det är så här det ligger till, så kan jag inte längre undvika att inse hur det ligger till.

Ett år av förändringar och insikter ligger troligtvis bakom det här beslutet och det känns väldigt rätt att erkänna, framför allt för sig själv. Jag har länge försökt påstå att det inte alls är nödvändigt för mig att komma ut, att det har varit bra som det varit. Men jag kan inte ljuga för mig själv och min omgivning längre.

Jag är feminist.

Kom det som en chock? Ja, jag vet, det kan vara jobbigt att inse att någon du tyckt om är öppen med den här typen av kontroversiella åsikter. Åsikter som att det inte ska spela någon roll vad du har för biologiskt kön när du söker ett jobb, uttrycker en åsikt eller åker tunnelbana. När jag tycker att jag har precis samma rätt som mina manliga bekanta att bli bemött med respekt, att säga ifrån eller att göra val som kanske inte alltid är stereotypt kvinnliga.

Definitionen av feminism: En tro på social, politisk, and ekonomisk jämlikhet mellan könen.

Farligt va? Jag har länge sagt att jag “inte behöver” vara feminist och många i min omgivning har sagt “du kommer förstå sen”. Jag tror att jag börjar förstå nu. Att jag hela livet kommer få springa i en lätt uppförsbacke för att ta mig till samma plats som om jag varit man.

Jag har vuxit upp i ett hem med bara tjejer. Vi har inte haft några stereotypa könsroller att applicera på vår familj. Allas värde har varit helt oberoende av vilket kön vi har, det är individen som är viktig, som får ta plats och ha åsikter.

Men det är några kommentarer som fått mig att på riktigt inse att jag vill göra det här ställningstagandet. Som när Johanna för ett par veckor sedan först sa “Killarna kan alltid bli sämre, de kan bli mindre värda. De har att förlora om de blir som tjejerna”. Och sen fortsatte med att säga “Jämställdhet handlar inte om kvinnor ska ha rätt att behandla män illa för att de själva blir nedtryckta, det handlar om att alla ska behandla alla med respekt”. Då började jag inse att det inte längre går att blunda för det här.

Jag springer ganska ofta i uppförsbacke redan, jag har bara inte sett det tidigare. Många beteenden som jag har kommer av också av uppförsbacken, eftersom jag som tjej redan ligger efter innan matchen ens är spelad. Jag måste vara jävligt bra för att ens få tävla på samma bana som en medioker man och jag tycker faktiskt inte att det är okej.

Och att sätta den här stämpeln på vem man är, att jag tycker att det är viktigt med samma rättigheter och möjligheter för män och kvinnor, det är lite läskigt. För det är så ofta som feminism konoterar något helt annat än vad det är och jag gillar inte alla sorters feminism. Men det betyder inte att jag inte kan vara feminist.

För ja, jag kommer fortsätta sminka mig och raka benen. Jag har fortfarande höga klackar i min garderob och en blond lejonman som vapen på krogen. Det här är ingenting som kommer påverka mina övergripande politiska åsikter. Det handlar inte heller om att jag tror att män och kvinnor alltid är helt lika (hey, just look at us!), men det handlar om att jag inte tycker att den här olikheten ska ligga till grund för en samhällsstruktur som påverkar hur vi blir behandlade och bemötta.

Jämställdhet är inget annat än sunt förnuft och en demokratisk rättighet. För att livet handlar om personer inte om kön.

”Jag tror att han tror att han är charmig, rolig och cool” säger han ”och att det imponerar på dig”. En av mina vänner analyserar lördagskvällen och jag sitter på andra sidan ett chattfönster och undrar om det är fel på mig.

Kanske är jag helt unik? Kanske är jag den enda tjejen i hela världen som inte tycker att det är särskilt roligt att få små förnedrande kommentarer kastade efter mig. Intryckta som häftstift i en sliten själ, som redan har haft lite för mycket av ”du ska inte tro att du är någon” den här hösten.

Även om tanken nog egentligen är att de där kommentarerna ska säga mig precis tvärt om. Det är han som tycker att det är jag som är charmig, rolig och cool. Det är bara det att den som visar sig svag inte tar några poäng i relationsspelet, ett spel som jag sedan länge slutat spela. Ganska ofta bara av ren princip.

För visst kan jag också komma med vassa kommentarer som ger mig poäng, jag är tillräckligt smart för att veta precis var jag ska sätta häftstiften för att de ska sitta som bäst. Men det inte ens är en dejt. Jag inte har den minsta avsikt att få honom med mig hem.

Det värsta är att jag tror att han tycker att han har ansträngt sig. Att jag ska känna mig privilegierad bara genom att jag får hänga med honom, han som är så charmig, rolig och cool. Förlåt, men om jag var kille och vi skulle spendera en kväll som vänner, hur hade du betett dig då?

Och om det nu är så att du faktiskt tycker att jag är ganska cool, och rolig och så, varför vill du få mig att känna mig osäker och tråkig? I min värld går det helt enkelt inte ihop, även om jag förstår att det är så här du brukar göra, och att det brukar fungera fint.

Men är det okej bara därför? Bara för att de flesta tjejer inte ifrågasätter att de blir trampade på, har jag inte rätt att göra det? Ja, jag kommer nog alltid vara den jobbiga tjejen, hon som ställer krav och har förväntningar.

Eller så är det bara helt självklart för mig att jag inte behöver ta någon skit? Varken en lördagskväll på krogen eller en tisdagsförmiddag i februari. Du tar upp min tid, du får hänga med mig precis lika mycket som jag får hänga med dig.

För ja, jag förväntar mig att slippa kommentarer som har för avsikt att ge mig känslan av att jag inte är någon när jag umgås med mina vänner. Är det så himla konstigt?

Jag som vanligtvis är ganska charmig, rolig och cool blir ju nämligen både osäker och tråkig. Du kontrar med att gå på ännu hårdare och jag tystnar, slutar ha åsikter och drar mig undan. Du tvingas ju helt plötsligt hänga med en tråkig osäker person och jag menar, det kan ju inte vara särskilt roligt för någon av oss?

Får jag välja vem jag ska hänga med är det faktiskt inte den där killen som får mig att känna mig osäker. Det gäller oavsett om det är en vänskapsrelation eller någon jag dejtar. Är det så himla konstigt egentligen? Men kanske är jag helt unik, kanske har jag bara inte fattat.

Eller så tänker jag att du skulle kunna testa en annan taktik. Du måste väl ändå märka att det inte fungerar? Du kanske skulle kunna säga ”vad kul att du är här” eller ”snygg tröja” eller ja, nästan vad som helst som inte har negativa undertoner.

Men ja, det är en tanke bara. Och vad vet jag om det här egentligen?