Hon: Han X verkar vara gullig?

Jag: Ja jo, han är trevlig.

Hon: Ni känner varandra rätt väl eller?

Jag: Ehm, nej.

Hon: Jaha, det trodde jag. Ni har så fin kemi!

Förlåt, men kemi är kanske det mest överskattade relationsordet som någon någonsin har uppfunnit. Vad ÄR det egentligen? Kan någon snälla berätta det för mig?

Om du gillar mitt nonsens så finns jag lite här och där i cyberspace – internet är ju typ det bästa jag vet och det blir ju bara bättre och bättre.

• – Jag twittrar som @annaloverus, ungefär samma nonsens som i bloggen fast jag tvingas hålla mig till 140 tecken. Twitter är även optimalt om du vill ha tag i mig.
• – På Facebook kan du prenumerera på mina privata statusuppdateringar, även om du inte är min vän. Jag är helt enkelt ganska genomskinlig och det är bara för dig att följa mig om du vill.
• – Instagram är min baby och där är det bara följa och gilla och kommentera och så. Om du gör det får du oändligt med kärlek tillbaka.
• – Flickr tar hand om de flesta av mina bilder, både de från Instagram och de jag tar med kameran. Men jag hoppas lite på en utseendemässig uppdatering för Flickr känns lite 1998 i sin design.
• – Det här Pinterest som alla tjatar om har jag också. Jag har funnit där ett tag och pinnat loss en del, men jag skulle väl inte säga att jag är superaktiv. Men vem vet, jag kanske blir! Det är klart att du ska följa mig där!
• – Jag har en Tumblr också men det är mest mina Instagrambilder som autopostas.

Har jag missat något? Jag vet inte…

Någon Googlade på “tjejer som inte ifrågasätter” och hamnade på min blogg. Jag kunde inte låta bli att tänka att den personen troligtvis blev lite besviken när den hittade just mig, för ifrågasättande är lite av min specialité. Sen funderade jag mer på vad som är jag, och kom fram till att det finns vissa saker som nog är ganska konstanta kring vem jag är, och det kan ju vara bra för folk som får för sig att lära känna mig att veta lite mer om vem jag är…

1. Jag kommer alltid att ifrågasätta. Någonstans i mitt DNA står det inskrivet att jag själv måste godkänna allt som påstås i min omvärld. Det handlar om allt från bästa glassort till livsbeslut och ganska ofta huruvida dina beslut och mina beslut inte riktigt är desamma.
2. Jag kommer aldrig bli en size 0. Glöm det på en gång, bara gör det. Mina 174 centimeter är helt enkelt inte särskilt mycket att hålla i om jag ska få på mig en klänning i storlek 28 (ungefär kanske 8-10 storlekar under vad jag har i dag) + att mat är gott.
3. Jag kommer inte alltid säga vad jag tycker, men: Jag kommer alltid ha en åsikt. För även om jag inte alltid basunerar ut min åsikt så kommer jag att ha den, och jag kommer dela med mig av den till de som förtjänar att få reda på vad jag egentligen tycker, och de som kan förvalta den informationen på ett bra sätt.
4. Jag kommer inte alltid ha rätt. Ganska ofta har jag fel faktiskt och det är okej. Jag tycker om mig ändå.
5. Jag kommer alltid vara beredd att ompröva min åsikt. Men då ska du inte trycka upp din åsikt i mitt ansikte, resonera med mig istället, jag lovar dig att jag kommer lyssna nästan jämt.
6. Jag aldrig ha ett välstädat skrivbord – eller hem. Det kommer bara inte hända, tyvärr. Det kallas för kreativt kaos.
7. Jag kommer alltid vara ganska ocool. Jag läser böcker, jag ritar, jag sjunger i kör. Jag drömmer om att skriva böcker och jag spelade fiol i mer än 10 år. Ja, jag åker hellre till vår slitna gula sommarstuga i Roslagen än till Båstad en tennisvecka. That’s me.
8. Jag kommer aldrig låta dig köra över mig. I alla fall inte i längden, tillslut ledsnar jag helt enkelt. To bad, huh? Eller bara helt självklart egentligen?
9. Jag kommer aldrig göra saker för att det är coolt. Alltså, varför ska vi betala fyra gånger så mycket för att åka till en viss grekisk ö eller äta på en viss restaurang, bara för att den råkar vara lite lite creddigare just nu? I just don’t get it? Jag kommer att lyssna på musik, äta mat, köpa kläder och kolla på tv-serier som jag gillar, oavsett vad du eller någon annan tycker om just det. Att vi sen lätt blir som vi umgås är en helt annan femma.
10. Jag kommer aldrig låta dig ta poäng på min bekostnad. Du får ta dina poäng på egen hand, på att vara bra, rolig och schysst, inte på att förminska vem jag är. Så låt mig, mitt liv, mina vänner och saker som jag gillar vara ifred. Det här är ju inte heller rocket science, men ändå så svårt för vissa.
11. Jag kommer alltid drömma om att göra något annat. Även när jag är helt sjukt nöjd med livet. Det ljuva livet lockar, gräset är alltid lite grönare och otåligheten i mig gnager alltid en smula.

Känner du mig? Vill du lägga till något? Lämna en kommentar!

Så långt bort, ändå så nära. I går pratade om när någon går bort, att vår sorg tar så olika form. Jag är kanske världens sämsta person på att sörja, jag orkar inte. Jag tror det är samma del av mig som inte klarar av att vara arg på någon i mer än 32 sekunder, sedan är det överstökat. För vad vinner jag på att vara arg eller ledsen, egentligen?

Det blir ett hål i mig och det hålet får vara där, eller så spacklar jag igen det med något annat, som stress eller dåligt samvete.

Dåligt samvete är nämligen mer min grej, det kan jag ha ganska så länge. Skämmas är jag också ganska bra på. Men sorg och ilska är inget jag klär mig i särskilt ofta eller länge om jag kan slippa. Kanske handlar det också om att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det, framför allt inte sorgen. Jag har vid fler än ett tillfälle valt att inte gå på en nära anhörigs begravning för att jag inte ville och fick välja.

Men sen kommer det ofta ikapp mig ändå. Minnen väcks till liv av något som billigt som en fråga, “Vad gör din pappa?”. Eller när jag inser att jag ju är honom upp i dagen ibland, när jag värmer mitt kaffe i mikron och min penna ritar små skuggade figurer över anteckningsblocket istället för att ligga still. Då sticker det till i bröstkorgen och det kan bara inte hjälpas.

Ändå har jag “äh, det är lugnt” så långt fram på tungan det bara går. Ett standardsvar är alltid praktiskt och ju snabbare jag säger att det är lugnt, desto mer lugnt måste det väl vara? För vad ska jag egentligen säga när någon säger “oj, jag beklagar” eller “vad tråkigt” eller ja, vad säger vi egentligen när någon i vår närhet har blivit av med en familjemedlem? Eller när vi inte förväntade oss just det svaret? Det blir lite stelt och jobbigt för alla om det inte snabbt finns ett standardsvar att tillgå. Så jag har haft mitt.

Ändå är det först nu, 2,5 år senare, som min sorg börjar komma i kapp mig. Den där dåliga lagningen av hålet i mig börjar kanske vittra sönder, när varenda man på stan helt plötsligt har en så’n där ful mössa som han också hade och jag tänker att det kanske vore fint att i alla fall ha ett fotografi någonstans. För att påminna om alla de minnen som sakta försvinner.

När man gräver fram det där albumet på Spotify, med just den där låten, som vi dansade till i vardagsrummet på Bergagatan. Och utan att ha en aning om vad den bristfälliga ungerska texten egentligen handlade om så var det ändå den bästa låten jag visste, inklusive tonartshöjningen.

För även det som då var svart och jobbigt läker ihop och blir till en del av vilka vi är. Och för att vi aldrig kan förändra var vi kommer ifrån, bara vart vi ska.

”Jag tror att han tror att han är charmig, rolig och cool” säger han ”och att det imponerar på dig”. En av mina vänner analyserar lördagskvällen och jag sitter på andra sidan ett chattfönster och undrar om det är fel på mig.

Kanske är jag helt unik? Kanske är jag den enda tjejen i hela världen som inte tycker att det är särskilt roligt att få små förnedrande kommentarer kastade efter mig. Intryckta som häftstift i en sliten själ, som redan har haft lite för mycket av ”du ska inte tro att du är någon” den här hösten.

Även om tanken nog egentligen är att de där kommentarerna ska säga mig precis tvärt om. Det är han som tycker att det är jag som är charmig, rolig och cool. Det är bara det att den som visar sig svag inte tar några poäng i relationsspelet, ett spel som jag sedan länge slutat spela. Ganska ofta bara av ren princip.

För visst kan jag också komma med vassa kommentarer som ger mig poäng, jag är tillräckligt smart för att veta precis var jag ska sätta häftstiften för att de ska sitta som bäst. Men det inte ens är en dejt. Jag inte har den minsta avsikt att få honom med mig hem.

Det värsta är att jag tror att han tycker att han har ansträngt sig. Att jag ska känna mig privilegierad bara genom att jag får hänga med honom, han som är så charmig, rolig och cool. Förlåt, men om jag var kille och vi skulle spendera en kväll som vänner, hur hade du betett dig då?

Och om det nu är så att du faktiskt tycker att jag är ganska cool, och rolig och så, varför vill du få mig att känna mig osäker och tråkig? I min värld går det helt enkelt inte ihop, även om jag förstår att det är så här du brukar göra, och att det brukar fungera fint.

Men är det okej bara därför? Bara för att de flesta tjejer inte ifrågasätter att de blir trampade på, har jag inte rätt att göra det? Ja, jag kommer nog alltid vara den jobbiga tjejen, hon som ställer krav och har förväntningar.

Eller så är det bara helt självklart för mig att jag inte behöver ta någon skit? Varken en lördagskväll på krogen eller en tisdagsförmiddag i februari. Du tar upp min tid, du får hänga med mig precis lika mycket som jag får hänga med dig.

För ja, jag förväntar mig att slippa kommentarer som har för avsikt att ge mig känslan av att jag inte är någon när jag umgås med mina vänner. Är det så himla konstigt?

Jag som vanligtvis är ganska charmig, rolig och cool blir ju nämligen både osäker och tråkig. Du kontrar med att gå på ännu hårdare och jag tystnar, slutar ha åsikter och drar mig undan. Du tvingas ju helt plötsligt hänga med en tråkig osäker person och jag menar, det kan ju inte vara särskilt roligt för någon av oss?

Får jag välja vem jag ska hänga med är det faktiskt inte den där killen som får mig att känna mig osäker. Det gäller oavsett om det är en vänskapsrelation eller någon jag dejtar. Är det så himla konstigt egentligen? Men kanske är jag helt unik, kanske har jag bara inte fattat.

Eller så tänker jag att du skulle kunna testa en annan taktik. Du måste väl ändå märka att det inte fungerar? Du kanske skulle kunna säga ”vad kul att du är här” eller ”snygg tröja” eller ja, nästan vad som helst som inte har negativa undertoner.

Men ja, det är en tanke bara. Och vad vet jag om det här egentligen?

När du står där med bara ben och armarna längs sidorna, oförberedd och observerande, då är det som att orden inte träffar. Samtidigt vaknar du upp blåslagen varje morgon och undrar vad fan som hände. För inte kan väl han, som är så fin att titta på när ingen ser, ha varit den som lämnat spåren?

Och hur många gånger ska personer som älskar dig behöva säga, att du ska ge upp den där idioten, innan du förstår? För han har ju hål i huvudet, alla andra ser det så tydligt, men ingen kan få dig att ändra bilden av personen du trodde dig känna så väl.

Du har slutat berätta att ni fortfarande ses eftersom alla andras åsikter för länge sedan runnit över. De säger ändå bara att du är för bra för honom, och det vet du ju att du är, egentligen. Men det spelar ingen roll, när det enda du vill är att känna att du lever, och varje gång han behandlar dig som luft så blåser vinden rakt igenom din bröstkorg och känslan är nästan skön om du blundar hårt.

Det är lite som att klättra upp för ett berg utan utsikt. Den enda poängen är att nå toppen och just då spelar det ingen roll att du måste plåstra om alla skavsår när du kommer hem. När kampen inuti gör mindre ont än tystnaden på ett övergivet slagfält.

Destruktiv dekadens.

Ändå vet du att du aldrig skulle låta någon behandla dina vänner som du behandlar dig själv. Du vet att det vanligtvis är du som vill att någon annan ska förstå att hon ska ge upp den där idioten, för att hon är för bra för honom. Och du vet att hon vet att det är så.