Vi pratar ofta om vikten av att synas. Våra personliga varumärken ska vara starka och eftertraktade och det ska vi uppnå genom att säga vad vi tycker. Helst så att andra reagerar på dem och skapar en diskussion kring det.

Jag skrev en artikel om hur man kan använda sociala medier i karriären och intervjuade bland annat Brit Stakston. Hon ska mycket klokt och jag, som trott att jag har varit ganska bra på sociala medier, insåg att jag är ganska dålig.

Att vara närvarande på Facebook och Twitter behöver absolut inte betyda att man använder det smart. Jag är aktiv, men jag har ingen aning om hur jag ska vara det på ett bra sätt.

För det första har jag inte sett sociala medier som något karriärdrag, jag har funnits i cyberspace sedan 1998. Det har alltid varit bara rent nöje och nörderi. Att det helt plötsligt skulle bli karriärtaktik, nej.

Samtidigt inser jag hur jag står mitt emellan de som använder internet för nöjes skull och de som ser det som ett allmänbildande, nätvärkande och bra för att diskutera och hänga med i vad som händer i branschen.

Jag har mängder av vänner som bloggar. De skriver om, som jag också har gjort, att de åt frukost och borstade tänderna. De ser det som en rolig grej. Det är en rolig grej när det är mest kompisar som läser. Jag har bloggat sedan jag var 12-13 år på massor av olika sätt, det har aldrig varit mer än nöje.

Tittar man på de jag känner som är yngre så är bloggar och Facebook ett sätt att visa upp hur cool man är. Jag har coachat flera fotbollslag och innebandylag med tjejer födda någon gång mellan 1998-1990 och det är en tydlig trend. Bloggen är ett sätt för dem att få hög status och alla drömmer om att bli nästa Blondinbella.

De lägger upp bilder på sig själva, de skriver om Oboy och de berättar om att de ska iväg på fotbollsträning. Det som aldrig kommunicerades är numer därute för alla som vill att läsa.

Men så kommer man till den dagen när livet inte längre handlar om fotbollsträningar och Oboy utan om att vara vuxen med ett bra jobb och ett privatliv. När man, som jag, har vuxit upp med sociala medier måste man helt plötsligt ändra hur man ser på det här. Det gäller att städa upp vad man gjort tidigare och byta arena.

Helt plötsligt ska jag inte längre skriva för tjejerna i klassen eller fotbollslaget. Jag ska skriva för Tomas Mattsson på Expressen och försöka få honom att förstå att jag är någon man ska anställa.

Om jag börjar skriva karriärsmarta blogginlägg kommer jag tappa en stor del av dem som besöker bloggen idag. Nästan alla mina vänner som tidigare följt bloggen kommer tycka att jag har blivit stel och tråkig. De har ju läst om mitt liv för att de känner mig och för att de vill veta vad jag har ätit till frukost eller vem jag fikade med.

Jag tror att vi måste förstå att de som har vuxit upp med sociala medier upplever dem på ett annat sätt. Att man måste förändra hur man förhåller sig till saker beroende på hur livet ser ut.

Visst, alla ska vi växa upp. Men det kommer bli annorlunda att göra det när man har delat med sig om sitt liv på nätet sedan man var 13 år. Kommer vi att se det som naturligt att det ligger bilder på nätet från första fyllan och på tonårs pojkvännen när vi anställer någon i framtiden?

Som journalist kommer jag att vara publik i viss utsträckning. Inte känd, men igenkänd. Jag vill att folk ska lyssna på mig och ta mig seriöst. Jag inser att jag måste förändra mitt förhållningssätt till sociala medier.

Men det är inte bara jag som är 21 år och har vuxit upp med det här. Det är generationer av ungdomar som kommer bli vuxna med ett bagage av bilder och åsikter för vem som helst att läsa igenom.

Tänk er valrörelsen 2030 när Expressen och Aftonbladet toppar med bilder från Stadsministerns fjortisfester. Bilder från en blogg som hon skapade som en kul grej i 13 års åldern, utan en minsta tanke på att någon gång kanske vill bli Stadsminister och borde ha ett fläckfritt förflutet.

Inte heller jag har tänkt så och då är jag ändå 21. Jag inser att jag måste kliva över på andra sidan. Vuxenlivet börjar kanske nu?

1, 2, 3 på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det. Välkomna!