Orden flyter inte som de ska. Hjärnan snurrar. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som pågår inuti mig just nu, vilka molekyler som gör vad och varför, vilka hormoner som skickas till destinationer långt bort för att göra något smart.
En vanlig söndag i januari, vad händer egentligen i oss då? Och varför?
Jag har spenderat eftermiddagen med att titta på snö. Det är ungefär det enda jag vill göra just nu. Mitt liv är lite trasigt, på väg att läka.
Jag har inte riktigt återuppstått sen den här blackouten. Istället har jag passat på att trycka in en del andra smällar den här veckan, det är bättre att ta allt på en gång tänkte jag. Och igår slog jag på stort genom att trilla på isen två gånger under vårt långpass runt Stockholm. Nu har jag en blåsvart höft, ett uppslaget knä och sträckningar i både ryggen och knäts baksida. Så kan det gå när det framstår som en bra idé att springa RUNT Stockholm.
Jag sprang visserligen bara 33 kilometer, vilket kan jämföras med de andras 48. Men jag fick runda hela Kungsholmen, Vasastan, vi sprang norrut mot Ropsten och sedan tillbaks längs djurgårdskanten hela vägen in till Skansen. Där klev jag av.
Förutsättningarna under det här långpasset var inte riktigt som de brukar. På flera ställen var det isgata ofta i kombination med upp- eller nedförsbacke. Jag hade inga broddar på mig och det resulterade alltså i två rejäla vurpor, trots att jag var försiktig. Min första vurpa kom redan efter sju kilometer och dem andra runt 16 kilometer, det gör att jag fick springa ganska långt med rejält ont i kroppen. Jag visste att det inte var någon fara för allvarligare skada, jag var bara mörbultad, men det känns ju i kroppen så klart.
Men det fina med att springa i grupp är att det alltid finns folk som peppar och hjälper till när det blir jobbigt. Igår var vi 50 personer som sprang och jag hade bara träffat tre av innan, ändå fick jag draghjälp av en tidigare okänd man längs Djurgården när jag var som allra tröttast och hade som allra ondast.
Nu är jag stolt över att jag fixade mitt mål trots motgångar. Jag har lite svårt att gå, sova och äta. Att vända sig i sängen är omöjligt eftersom jag då behöver både använda både ryggen, höften och knäleden. Men det är ju ett lyxproblem som jag gärna har efter att ha sprungit drygt 3 mil. Idag är det mest jobbigt att tänka på att jag måste jogga igång den här ömma kroppen snart, idag eller i morgon, för att stretcha ut och bli av med slagg. DET kommer inte vara mysigt.
Oavsett om det är löpning eller livet som ligger bakom att något gör ont så brukar jag försöka bota det på ungefär samma sätt. Se över vad som kan göra det bättre på lång sikt. Genomföra det även om det gör ont som fan.
Men visst, helst skulle jag bara vilja stanna inne, skratta, spela tv-spel och äta pasta ur kastrullen. Ställer du upp?
Det har varit mörkt, och kallt. Livet har inte direkt varit mysigt alla dagar den här vintern och mitt stackars psyke har utmanats gång på gång. Hela december var jag en sorglig liten själ som knappt orkade bjuda på ett leende. Vinterdepression kallas det och jag vet ju att mörka vintrar brukar ta hårt på mig.
Nu är det bättre, mycket bättre. Men jag har skaffat mig en mycket ocharmig vana - shopping.
Jag shoppar inte dumma grejer, det är framför allt kläder jag shoppar och det är alltid plagg som jag använder väldigt mycket och älskar. Men jag vill samtidigt inte vara en person som shoppar mig lycklig.
Jag har allt jag behöver, och mer där till. Egentligen tycker jag inte att saker är särskilt viktigt, jag vill helst vara en person som lever relativt minimalistiskt utan massa prylar. Kläder är visserligen något av en hobby så jag vill ju inte släppa det helt heller.
För att komma ur mitt nya beroende ska jag helt enkelt införa ett köpstopp. Februari, Mars och April ska jag inte köpa något alls utöver mat och basgrejer. Jag vet redan nu att jag har en klipptid och februari och lite så, det är okej, det är snarare det här ständiga shoppandet jag vill sluta med.
Eftersom jag även vill få lite mindre ägodelar ska jag varje vecka göra mig av med 3 saker. Det måste inte vara stora saker, att kasta ut gamla torkade tuschpennor är också att göra sig av med saker. Men 3 saker i veckan i 3 veckor, det blir ändå en del saker att göra sig av med. Och om det inte flyttar in massa nytt under tiden så kommer det här nog vara en riktigt bra ägodelsdetox.
Men tyvärr så känner jag mig själv mycket väl. Därför ska jag nu försöka få så många som möjligt att hålla ett extra öga på mig. Alla ni som läser det här och tycker att det är en klok idé kan väl lämna en kommentar och berätta att ni minsann har koll på mig. Okej?
Och om någon annan vill hänga på och ha shoppingförbud så här i början av det nya året så är det bara att hänga med. Sparring brukar vara värdefullt när det kommer till den här typen av projekt…
Jag älskar Soundcloud och hur det är barnsligt enkelt att dela med sig av låtar du hittar eller lagt upp själv. Det är till och med grafiskt snyggt.
I kväll har jag lyssnat på det här… Enjoy!
Att springa långt är en grej jag får för mig att göra ibland. Eller det här med långt är ett relativt begrepp, och beroende på vem vi frågar så är mina 2,5 mil knappast särskilt långt. Min kompis Mirre springer 10 mil i en handvändning, typ.
Idag sprang jag alltså årets första långpass och jag stannade min Garmin-klocka på 25 kilometer när jag var klar. Det tog knappt 2 timmar och 45 minuter.
Att springa långpass är ett litet projekt i sig. Det är inte alltid du bara promenerar hem om något händer, en vrickad fot eller utmattning i fel del av stan är inte helt optimalt. Så när jag springer långpass ser jag alltid till att ha både kontanter och mobiltelefon med mig.
Jag borde egentligen ha väska med mig också, men jag fuskar ofta nu när det är kallt, inte för att det egentligen är någon skillnad att springa långpass i kyla, det tar ganska hårt på kroppen det också. Jag vet inte ens var mitt vätskebälte är, kanske borde jag snart investera i en camelback (ryggsäck med möjlighet att ha vätska i).
Istället stannade jag och köpte varm choklad med vispgrädde och marshmallows på Espresso House vid Ringen, då hade jag sprungit 1,5 timme och kunde behöva lite påfyllning av vätska och kroppstemperatur. Jag dricker ju mina take away-drycker med sugrör och det går faktiskt fint att springa och dricka samtidigt. Sen med bara 3-4 kilometer kvar stannade jag även på 7-eleven vid Humlegården och köpte Dextrosol som jag petade i mig två bitar av.
Löpning är ingenting jag gör för att bli snygg utan för att det är roligt. Därför är det viktigt för mig att äta ordentligt mellan passen och jag häller lite extra olja över pastan eller stoppar i mig några extra bitar kola-fudge när jag får chansen. Att springa mycket och långt utan äta tillräckligt är inte alls roligt, tro mig jag vet.
Sen tror jag ju också att det är just för att ätit ordentligt i dag som jag sitter här och tycker att livet är ganska fint, trots att jag sprang årets första långpass i år. 25 kilometer känns faktiskt som en ganska trevlig distans, även så här i efterhand.
Jag brukar strongt hävda att du alltid ska läsa boken först. Böcker är bättre än film, speciellt om du inte sätt filmen. Men i kväll orkade jag inte stå emot och såg helt enkelt fantastiska One Day med magiskt vackra Anne Hathaway.
Nu funderar jag på om jag har begått ett misstag?
Kommer boken någonsin gå att läsa nu? Jag hoppas det. För med tanke på hur bra filmen var så kan inte boken vara annat än läsvärd. Och den ligger ju nedpackad i en flyttkartong någonstans för att bli läst. Jag har troligtvis redan börjat med något kapitel…
Läser du alltid boken först? Berätta!
Nej, jag ska inte sluta blogga. Jag ska ju blogga varje dag i 100 dagar på utmaning från Fredrik. Jag ska istället prata om något jag har svårt för. Att göra slut.
Mitt 2012 har börjat bra, riktigt bra till och med. Och nu sitter jag här med nya planer, idéer och projekt som ska bli verklighet. Jag ska plugga Foto på Berghs två kvällar i veckan, jag ska springa ett marathon och jag har ett jobb som jag vill ge tid, mer tid än bara mellan 9-17 måndag till fredag. Det är helt mitt eget val att fokusera på att jobba, ingen pressar mig, men jag tycker att det är så löjligt roligt att jag vill skapa tid för att kunna ge det den plats det förtjänar i mitt liv.
I höstas var första hösten som jag inte pluggade. Eller jag pluggade faktiskt hela september, tills jag kände att det inte höll att jobba heltid, pendla och plugga nationalekonomi. Ingenting blev bra och inget var heller roligt.
Under hösten ägnades istället extremt mycket av min tid till att flytta. Det är förhoppningsvis ett minne blott och jag har nu tillsammans med alla mina ägodelar bosatt mig i huvudstaden. Det känns bra, det var ett viktigt steg att ta.
Samtidigt har jag lagt minst en kväll i veckan och ofta ett par helger i månaden på att sjunga med kören Allmänna Sången. Det är en rolig sysselsättning, vi får göra mycket roligt, som att vara med i Kinesiska långfilmer, sjunga i Nyhetsmorgon och uppträda för Nobelpristagare. Men det tar tid, inte bara tiden vi repar tillsammans utan även tiden jag måste repa enskilt för att hänga med och restiden fram och tillbaka till Uppsala.
Inför den här terminen har jag sökt flera kurser på universitetet. Retorik B, Juridisk Översiktskurs, Statsvetenskap på distans. Jag sökte ju även Berghs utan att veta om jag skulle komma in eller inte. Jag har även lovat mig själv att skapa ett vanligt socialt sammanhang i Stockholm och det får jag ju inte om jag bara jobbar och pluggar hela min vakna tid.
Det som känns bra med Berghs är att jag kommer lära mig saker som jag använder mig av i mitt jobb, och vissa saker jag gör på Berghs kan jag troligtvis använda i jobbet. De två sakerna tillsammans skapar en helhet som jag tror är positiv. Samtidigt som jag också tror att jag kan lära känna trevliga typer på Berghs, något som är nog så viktigt.
Men nu måste jag alltså göra slut. Jag måste säga tack och hej till kören, i alla fall för ett tag. Och till de där universitetskurserna jag inte kommer hinna läsa. Jag måste väl egentligen säga tack och hej till alla de där sakerna som jag inte kommer att hinna med, som jag vet att jag kommer bli stressad och få ont i magen av.
Att säga nej är svårt som tusan. Det gäller att försöka komma ihåg att varje gång du säger nej så ger du något annat chansen. Något som kanske faktiskt är ännu roligare, särskilt om det får den tid det förtjänar och behöver för att bli sådär extra roligt.
Okej’rå, jag hoppar på Fredriks “100 bloggposter i rad” utmaning. Inte för att bloggutmaningar brukar göra mig till en så särskilt mycket bättre bloggare, men det kan vara kul med lite draghjälp tänker jag.
Just nu sitter jag i ett hörn på Scandic Malmen och jobbar. Vi har ett nytt tidrapporteringsverktyg som är fint. Freckle heter det, mycket smidigt. Tänk att det går att tycka om ett tidrapporteringsverktyg. Men jag tycker ju om internet och Freckle är en del av internet.
Dock att jag i dag tycker om nästan allt. Jag kom nämligen in på en kvällskurs i fotografi på Berghs. 2 kvällar i veckan under 2 terminer ska jag drillas till att bli en bättre fotograf, helst en riktigt vass sådan. Det kommer vara allt från studio- till gatufoto och massor med workshops och annat roligt.
Jag är så peppad. Jag ska bara se till att jag betalar den där kursavgiften också, för det är inte direkt gratis att plugga på Berghs. Men det löser sig.
Nu ska jag jobba vidare. Ciao!
Det här är typ magiskt på riktigt.
